Jag har aldrig känt mig så matt och ledsen i hela mitt liv, jag vet inte vart jag ska ta vägen och allt känns bara fel. Vad gör man när någon stulit ens hjärta och frasat sönder det i flera miljoner bitar? Dom säger att hoppet är det sista som lämnar människan, jag har inget hopp.. Varje andetag känns så meningslöst när man inte har något kvar att kämpa för. Samtidigt som tårarna fräter sönder kinderna, försöker jag skaka av mig det, resa mig upp och gå vidare. Men benen bär inte, jag ligger kvar där och skakar som ett asplöv. Och frågar mig själv gång på gång, varför jag av alla människor? Jag har aldrig känt mig så sviken och äcklad i hela mitt liv. Som en till kniv i ryggen och en till spark när jag redan ligger ner, hugger varje andetag i bröstet. Ångesten sätter sig som en snara runt halsen, jag kan inte andas.. Jag önskar och vill så jävla mycket ibland men ingenting blir som jag vill. Och det värsta av allt som får mig att falla i ännu mer mindre bitar, att jag vet att det aldrig kommer bli som jag vill.. Jag vill vara lycklig.....

I don't wanna know the price I'm gonna pay for dreaming
When even now it's more than I can take