Fan, nu sätter sig ångesten sig som en snara runt halsen igen och det känns som om jag inte kan andas. Varför blir det alltid såhär.. Känns bara nu som om jag vill skita i allt och ta samma fega utväg som alla andra som inte orkar mer. Men vad vinner man på det? Mer än frihet.. Det har jag undrat länge, och det är knappast så att man kan prova. För det går inte att ångra sig, men ibland lockar tanken farligt mycket. Och jag kan inte räkna hur många gången jag har slagits med tanken på hur många det är som skulle bry sig överhuvudtaget eller bara känna att "jaha.." Jag har fått nog av den här osäkerheten och olojaliteten som samlar sig omkring mig. Tänk om allt bara kunde bli bra.. Vill verkligen tro på dig, men på något sätt kan jag inte. Jag har blivit riktigt sviken förut, och jag vill inte bli det igen. Hela kroppen vrider sig flera varv invändigt, jag vill gråta, slå och skrika. Men det löser ingenting heller. Magkänslan säger att jag inte ska tro på dig, men jag vill verkligen det.....

Vad var det jag alltid sagt? Ingenting är på riktigt. Och jag har fått bekräftat nu att det verkligen är så. Vilken jävla röta! Så trött på detta och så trött på det här livet. Är det verkligen värt att leva när man faller hela tiden? Har tröttnat på att resa mig upp, jag ligger kvar nu. Hellre att dom trycker ner mig när jag redan ligger istället för att bli sparkad på när jag engång rest mig. Livet är en hora, suger hårt och tar för mycket betalt. Jag önskar att jag hade ett liv som var värt att leva, men jag har inte det. Jag önskar att jag hade en livsglöd som fick mig att kliva upp varje morgon och tänka "fan jag mår bra" jag kan inte minnas sist jag faktiskt mådde sådär riktigt bra att man känner det i hela kroppen och att alla problem är bortblåsta med vinden. När är det min tur? Jag önskar att jag hade någon som var tillsammans med mig oavsett hur ledsen, ful och ärrig jag än var och kommer bli. Och någon som var med mig och verkligen tyckte om mig och som inte försöker ersätta mig med någon annan. Jag är jag! (och jag hatar varje milimeter av min kropp) Jag hatar mig själv för att jag vet att jag aldrig kommer bli den personen hos någon, jag är inte värd det ändå. Men alla människor har önskningar, det är min önskan... Samma tanke upprepar sig om och om igen, låt mig vara. När ska jag få resa mig riktigt, skaka av mig det gamla och börja om på nytt? Det Flåsar mig i nacken och hugger mig i ryggen. Det gör ont, och jag vill inte minnas. Men jag gör det ändå, jag minns fortfarande allt som fick mitt liv att rasa samman.

22.41:

Jag vet inte om jag agerade rätt överhuvudtaget. Men det känns helt värdelöst, och jag har precis insett. Nu har jag verkligen inget kvar.... Frågan är ju den om det är jag som är dum i huvet eller om det är en viss person som allting handlar om? Du är den enda som kan sätta mig i trans och få mig att vilja andas överhuvudtaget. Det var längesedan jag hade den känslan i kroppen och en människa i mitt liv som har den förmågan. Men som vanligt, så stötte jag bort det. Och nu är jag ensam igen..

Here comes the pain

Dagens Snabba

Humör: Nedstämd

Utseende: Mjukis byxor och tröja

Känsla: Arg

Sugen på: Inget

Dagens måste: Inget

Dagens sämsta: Allt

Längtar efter: Sommaren

Saknar: Kickan

Dagens faktum: Livet är en hora, suger hårt och tar för mkt betalt

Dagens låt: Timbaland - apologize (feat. one republic)

Jäkla skit. Jag är sjuk som jag aldrig brukar vara, och med min tur när jag engång blir sjuk så är jag riktigt sjuk och länge. Helt värdelöst. Drömde värsta drömmen i natt så jag vaknade med paniken i bröstet och frågade mig själv om det var sant. Så nu sitter jag här och är deprimerad över något jag har drömt, men det kändes så verkligt.. Om det ändå vore så att man inte kan drömma och tänka, då skulle livet vara mycket bättre. Det bara knyter sig i magen på mig, det känns som om något ska hända. Det får fan inte hända något mer nu, jag kommer inte orka. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, så det är väl bara att rycka sig i kragen och låtsas som ingenting och hoppas att det inte händer något. Jag upprepar mig hela tiden, för att glömma allt som hänt. Det är helt otroligt hur verkligheten kan komma ikapp och fälla krokben och hugga dig i ryggen och sparka samtidigt som du ligger ner. Jag hatar verkligheten, den är elak..  Tanken av ett liv utan dig får mig att falla ner på knä.

Without you, there'd be no sun in my sky.
There would be no love in my life, there'd be no world left for me.
How do i live without you?

Lev hårt, dö ung och lämna ett vackert lik..
Det passar inte in nu egentligen, eftersom det som har hänt har faktiskt hänt. Men jag tycker det är bra sagt... Åter igen till mitt tråkiga liv, jag gör fan ingenting om dagarna. Jag sover, kliver upp, röker, borstar tänderna, tar mig en kopp kaffe och åker bil. Samma visa om och om igen, ge mig ett liv förfan. Var ut i helgen, med Sandra och Hälen. Kul som fan de, förutom att det hade gått en vecka i fredags och vi var ut och tände alla ljus som slocknat och borstade bort snön från alla blommor och brev. Jag kan inte förstå att det är sant, men under fredags natten kom jag på att du är faktiskt borta på riktigt. Jag började gråta och skaka, fan Christine.. Jag tänker på dig, sov så gott hjärtat! Inget kommer mer bli som förr..

24 dagar kvar tills man är 18 då.. Och jag längtar inte. Helt otroligt!
Allt känns fortfarande som ett grymt dåligt skämt, och jag kan inte förstå hur folk bara kan försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Jag kommer aldrig förstå. Igår umgicks jag med Sandra och drack lite kaffe och surrade allmänt, trevligt som fan! Och i morse när jag vaknade upptäckte jag detta äckliga väder som gör mig väldigt deprimerad, jag hatar snö! Hade tänkt att dricka någon öl, men icke.. Vädret fick mig att tappa lusten totalt, finns det något värre än att frysa och bli blöt om fötterna? Icke sa nicke.. Och förövrigt, ni som tror sig vara mina vänner och bryr sig bara när jag mår dåligt och inte annars kan dra arslet baklänges i djupsnön. Ni är så fruktansvärt nyfikna! Det passar bra att vara vän när man mår dåligt, men inte annars. Stick och gör världen en tjänst, dö! Jag behöver inte er..

Dagens Snabba

Humör: Less

Utseende: Jeans Och tunika

Känsla: Bitter

Sugen på: Något roligt

Dagens måste: Inget

Dagens sämsta: Allt

Längtar efter: Sommaren

Saknar: Allt

Dagens faktum: Bara döda fiskar flyter med strömmen

Dagens låt: 3 doors down - whem i'm gone

Nu är jag där igen, på den hårfina gränsen på att bryta ihop...Jag och min dumma magkänsla. Jag har känt på mig ända sen jag vaknade att det skulle hända något som skulle få mig att bli arg eller ledsen, och det gjorde det. Jag önskar verkligen att den känslan kunde gå bort varje gång jag vet att det kommer hända något. För den känslan går varken att ignorera eller bara glömma bort, utan den skaver och gör en orolig tills det som ska hända brister ut. Och folk snackar "efter regn kommer solsken" Vilket jävla solsken? Ni är totalt brända och iq befriade. Jag har inte sett skymten av ett jävla solsken, det är bara så svart det kan bli. Så långt ögat når, så ta det där jävla solskenet och stoppa upp det i rektum. Jag tror inte på lycka, man ska inte hoppas på lycka. För då blir man ändå bara sviken.. Jag hatar denna deprimerande känsla, det känns som om jag ska dö. Och jag hoppas verkligen att jag gör det, för jag har lärt mig nu. Ingenting är på riktigt.... Det som är, är. Frågan är ju bara om man orkar med det överhuvudtaget, eller om man bara kastar in handduken som alla andra fega jävlar och bara gör ett slut på det här själv? Val och kval.. Det är då man vet, om det är som dom säger att det finns ett liv efter döden hur många det är som verkligen bryr sig. Som det är nu så tror jag ärligt att inte en enda skulle fälla en tår, om dom skulle göra det så tycker jag fan att dom ska ta vara på chansen att vara lojal och bara vara allmänt snäll nu. För en dag kan det vara försent, och då hoppas jag era fittor att ni ångrar er. För den dagen finns jag inte mer. Och den dagen är den dagen jag aldrig mer kommer tillbaka..

Nattens snabba

Humör: Deprimerad

Utseende: Trosor T-tröja

Känsla: Dödslängtan

Sugen på: Inget

Dagens måste: Inget

Dagens sämsta: Inget

Längtar efter: Någon som bryr sig

Saknar: Ett normalt liv

Dagens faktum: This world was not made for people like me..

Dagens låt: Völund smed - Stanna kvar

14:40

Ingen är på ens nivå, ingen kan vara så liten som jag är just nu. Smutsiga och äckliga känsla. Det finns bara en massa tvivel som driver mig till vansinne.. Ingen stimulans alls i kroppen, det är helt värdelöst. Jag trodde faktiskt att jag betydde mer för dig. Men det är just vad man är, en fis i rymden. Varför stannar du om det inte passar? Jag orkar inte mer.. Kom hem från minnesstunden för ett tag sedan, jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Jag kan inte föreställa mig att du aldrig mer kommer tillbaka, det får mig att gå i bitar. Jag hoppas du sover gott nu Kickan!

Dagens Snabba

Humör: Deprimerad/arg

Utseende: Jeans Och T-tröja

Känsla: Depression

Sugen på: Inget

Dagens måste: Inget

Dagens sämsta: Allt

Längtar efter: Någon som älskar mig på riktigt

Saknar: Allt

Dagens faktum: I'm gonna die alone

Dagens låt: Lita Ford &Ozzy Osbourne_Close My Eyes Forever

Jag kan inte och jag vill inte förstå att du är borta på riktigt. Min Pepparkaka! Det gör så ont i mig varje gång jag tänker på dig och ställer mig samma fråga om och om igen som jag gjort sen jag fick beskedet att du var borta. Varför? Det hade inte behövt sluta såhär.. Jag drömde om dig igår natt, att jag träffade dig på alnö och allt som hade sagts var bara skit. Och jag kramade om dig och berättade hur mycket jag uppskattade att du finns i mitt liv. Det var längesen vi var med varandra, men när vi väl var det hade vi roligt. Jag har kvar alla minnen och alla kort. Jag glömmer dig aldrig Christine! Det sista minnet jag har av dig var när vi var fulla och vi satt utanför navet och kissa och du berättade hur bra du verkligen mådde med Ronny i ditt sällskap. Och när du satt i bilen utanför däckverkstaden och såg allmänt vacker ut. Jag kan fan inte förstå! Jag vill bara skrika och slå, samtidigt som jag vill gråta och säga hur mycket jag vill att du verkligen ska komma tillbaka.

Vila i frid, min pepparkaka!
Christine "Kickan" Lidén

Jag har riktigt inte fattat än att du är borta, borta på riktigt. Och jag fattar inte varför du gjorde det. Lördags morgon var en av dom värsta dagarna i mitt liv när jag fick beskedet att du inte fanns längre. Jag vill skrika och slå, samtidigt som jag vill gråta och säga hur mycket jag verkligen vill att du ska komma tillbaka... Jag drömde om dig i natt, att jag träffade dig på alnö och det som sagts hade hänt var bara skitsnack. Och jag kramade om dig och berättade hur mycket jag uppskattade att du fanns i mitt liv, och när jag vaknade upptäckte jag bara att det var en dröm. Det är så jävla overkligt! Vi ska iväg och tända ljus för dig idag, fan att det skulle bli såhär :( Minns du allt roligt vi gjort? Som tillexempel när du satt dig på våran häst och den skenade gärnet och det ända du fick ur dig var "maaaaaaammmmaaa!!!" eller när vi tjuvrökte och du var väldigt noga att påpeka att om man sa pepparkaka medans man drog innåt så var det ett halsbloss? :) Det är nu vad du har blivit, min pepparkaka. Jag hoppas du sover gott nu, himlens vackraste ängel!

Frågorna är många, svaren är få.
Älskade vän, vi saknar dig så!