Jäkla skit. Jag är sjuk som jag aldrig brukar vara, och med min tur när jag engång blir sjuk så är jag riktigt sjuk och länge. Helt värdelöst. Drömde värsta drömmen i natt så jag vaknade med paniken i bröstet och frågade mig själv om det var sant. Så nu sitter jag här och är deprimerad över något jag har drömt, men det kändes så verkligt.. Om det ändå vore så att man inte kan drömma och tänka, då skulle livet vara mycket bättre. Det bara knyter sig i magen på mig, det känns som om något ska hända. Det får fan inte hända något mer nu, jag kommer inte orka. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, så det är väl bara att rycka sig i kragen och låtsas som ingenting och hoppas att det inte händer något. Jag upprepar mig hela tiden, för att glömma allt som hänt. Det är helt otroligt hur verkligheten kan komma ikapp och fälla krokben och hugga dig i ryggen och sparka samtidigt som du ligger ner. Jag hatar verkligheten, den är elak..  Tanken av ett liv utan dig får mig att falla ner på knä.

Without you, there'd be no sun in my sky.
There would be no love in my life, there'd be no world left for me.
How do i live without you?