Fan, nu sätter sig ångesten sig som en snara runt halsen igen och det känns som om jag inte kan andas. Varför blir det alltid såhär.. Känns bara nu som om jag vill skita i allt och ta samma fega utväg som alla andra som inte orkar mer. Men vad vinner man på det? Mer än frihet.. Det har jag undrat länge, och det är knappast så att man kan prova. För det går inte att ångra sig, men ibland lockar tanken farligt mycket. Och jag kan inte räkna hur många gången jag har slagits med tanken på hur många det är som skulle bry sig överhuvudtaget eller bara känna att "jaha.." Jag har fått nog av den här osäkerheten och olojaliteten som samlar sig omkring mig. Tänk om allt bara kunde bli bra.. Vill verkligen tro på dig, men på något sätt kan jag inte. Jag har blivit riktigt sviken förut, och jag vill inte bli det igen. Hela kroppen vrider sig flera varv invändigt, jag vill gråta, slå och skrika. Men det löser ingenting heller. Magkänslan säger att jag inte ska tro på dig, men jag vill verkligen det.....