Jag kan inte och jag vill inte förstå att du är borta på riktigt. Min Pepparkaka! Det gör så ont i mig varje gång jag tänker på dig och ställer mig samma fråga om och om igen som jag gjort sen jag fick beskedet att du var borta. Varför? Det hade inte behövt sluta såhär.. Jag drömde om dig igår natt, att jag träffade dig på alnö och allt som hade sagts var bara skit. Och jag kramade om dig och berättade hur mycket jag uppskattade att du finns i mitt liv. Det var längesen vi var med varandra, men när vi väl var det hade vi roligt. Jag har kvar alla minnen och alla kort. Jag glömmer dig aldrig Christine! Det sista minnet jag har av dig var när vi var fulla och vi satt utanför navet och kissa och du berättade hur bra du verkligen mådde med Ronny i ditt sällskap. Och när du satt i bilen utanför däckverkstaden och såg allmänt vacker ut. Jag kan fan inte förstå! Jag vill bara skrika och slå, samtidigt som jag vill gråta och säga hur mycket jag vill att du verkligen ska komma tillbaka.

Vila i frid, min pepparkaka!
Christine "Kickan" Lidén