Titta noggrant tillbaka på allt som du har kvar. Allt som du har kämpat för, allt som du gett. Allt blod, all svett, all skit som du har sett..

Det är inte första och sista gången man tänker på att bara slänga in handduken och skita i allt.. Jag är så trött på att bli huggen i ryggen gång på gång. Känslorna och tilliten man gav, så mycket som man ångrar när det redan är försent. Varför ska det alltid vara på det här viset? Man inbillar sig så många gånger att man gått vidare, men så fort ångesten sätter sig som en snara runt halsen så minns man allt igen... Allt som fick en att rasa ihop, jag vet vad jag kände och jag vet exakt vad jag känner nu. Alla minnen finns kvar..... Hämnd ger ingenting, gråt ger ingenting, en inbillad framgång ger inte heller ett skit. För allt är ändå bara på låtsas. Jag kan fan inte fortsätta leva såhär i en lögn hur länge som helst, för jag vet att ingenting kommer någonsin bli som när det engång var bra. För det har det faktiskt varit, men jag tvivlar starkt att någonting överhuvudtaget kommer bli som förr.  Jag ska inte hoppas heller, för då kommer jag bara bli besviken. Titta på min panna, vadå vad står det skrivet. En märkt personlighet, på grund av det förflutna, mina ärr bekräftar att det "förflutna" är på riktigt

Känslor bildar tårar.......

Kickan
I miss you girl, what else is there to say?