Vill först och främst säga grattis till himlens vackraste ängel på sin 18-års dag! Christine “Kickan” Lidén.. Allt skulle vara så mycket bättre om du fortfarande fanns. Grattis på din 18 års dag gumman, hoppas du sover gott!

Som vanligt tänker jag alldeles för mycket på hur saker skulle kunna ha varit.. Undra om det hade kunnat varit mycket mycket mycket bättre än vad det är nu, eller mycket mycket sämre? För just nu känns det inte som om det skulle kunna vara värre. Utan att ljuga så är nog i ngenting bra nog. Antigen är det jag som är så jäkla bortskämd eller så är det som jag tror. Barnet som gud glömde och inte satan ville ha.. Jag förstår inte varför folk jämt ska ljuga för mig? Är det för att jag är så urbotat dum och lägger för mycket tillit till personer, eller är det dom som tror att jag är så urbotad dum och tror på allt? Jag må vara dum men inte fullt så jävla dum. Varje besvikelse sliter sönder kroppen invändigt, varje besvikelse sätter sig som en snara runt halsen.. Ibland, rätt ofta hoppas jag att den ska sätta sig tillräckligt hårt för att bara få slut på det hela, samtidigt som jag håller handen i mellan för att jag får panik. Jag vill inte leva, jag vill inte dö… Säg mig, vilken färg har en trasig själ??..Varje agerande av varje besvikelse blir så jävla fel, för jag stöter bort dom jag har mest kär. Jag kommer dö ensam, så som jag lever. Hur kommer det sig att denna jävla känsla förföljer mig? Depression och galenskap. Jag blir förvirrad hur allt kan rasa så snabbt. När ska folk märka att jag också har känslor? Istället för att köra över mig gång på gång och tro att allt ska bli bra utan det simpla ordet “förlåt” som kan betyda väldigt mycket i vissa situationer. Men jag antar att det är mitt fel som med allt annat. Jag är väldigt lätt att köra över, väldigt lätt att hugga i ryggen. En enkel måltavla helt enkelt, och det driver mig till vansinne. Den enda rätta känslan att älska är borta nu, det är nog som dom säger en dålig personlighet kan få det vackraste ansikte att bli fult….

Augusti 28th, 2008

Som vanligt tänker jag alldeles för mycket på hur saker skulle kunna ha varit.. Undra om det hade kunnat varit mycket mycket mycket bättre än vad det är nu, eller mycket mycket sämre? För just nu känns det inte som om det skulle kunna vara värre. Utan att ljuga så är nog i ngenting bra nog. Antigen är det jag som är så jäkla bortskämd eller så är det som jag tror. Barnet som gud glömde och inte satan ville ha.. Jag förstår inte varför folk jämt ska ljuga för mig? Är det för att jag är så urbotat dum och lägger för mycket tillit till personer, eller är det dom som tror att jag är så urbotad dum och tror på allt? Jag må vara dum men inte fullt så jävla dum. Varje besvikelse sliter sönder kroppen invändigt, varje besvikelse sätter sig som en snara runt halsen.. Ibland, rätt ofta hoppas jag att den ska sätta sig tillräckligt hårt för att bara få slut på det hela, samtidigt som jag håller handen i mellan för att jag får panik. Jag vill inte leva, jag vill inte dö… Säg mig, vilken färg har en trasig själ??..Varje agerande av varje besvikelse blir så jävla fel, för jag stöter bort dom jag har mest kär. Jag kommer dö ensam, så som jag lever. Hur kommer det sig att denna jävla känsla förföljer mig? Depression och galenskap. Jag blir förvirrad hur allt kan rasa så snabbt. När ska folk märka att jag också har känslor? Istället för att köra över mig gång på gång och tro att allt ska bli bra utan det simpla ordet “förlåt” som kan betyda väldigt mycket i vissa situationer. Men jag antar att det är mitt fel som med allt annat. Jag är väldigt lätt att köra över, väldigt lätt att hugga i ryggen. En enkel måltavla helt enkelt, och det driver mig till vansinne. Den enda rätta känslan att älska är borta nu, det är nog som dom säger en dålig personlighet kan få det vackraste ansikte att bli fult….

Augusti 28th, 2008

Idag har man inte gjort mycket alls, blivit lika besviken som alla andra gånger.. Om inte mer den här gången, för ibland tror jag faktiskt på dig. Och du ställer till själv att jag aldrig kommer lita på ett ord du säger… Förstår inte varför, men konstigt nog måste jag tänka överdrivet mycket varje dag, åtminstånde 1-2 timmar och jag kommer fan aldrig fram till nåt. Mår bara ämre än vad jag gjorde innan jag tänkte, och då må man ju säga att man inte har högt iq som gör om det varje gång. Men ingen har anklagat mig för att vara den smartaste, och kommer nog aldrig bli det heller. Den här jävla ångesten driver mig till vansinne, ibland, rätt ofta. Det har gått så långt att jag inte litar på någon, inte ens mig själv. Och då kan man börja fundera på vad som verkligen inte står rätt till. Just i dag har jag faktiskt lagt ner väldigt mycket tankar på Christine.. Pepparkakan, jag hoppas verkligen du sover gott <3 det går inte en dag utan att ja tänker på dig..

Augusti 25th, 2008

Jag har inte så mycket säga, jag har absolut ingenting att göra. Har aldrig känt en sån här maktlöshet, det ekar så jävla tomt samtidigt som att det bara ryser ilska i hela kroppen. Kärleken sägs vara fin, men varför gör den då så jävla ont? Jag förstår inte.. Alla utom jag verkar bli hur lyckliga som helst, det är bara jag som står här. Helt jävla ensam och patetisk.. Jag vet så väl att det inte stämmer, men det känns så. Och jag har aldrig känt på värdelösare känsla. Och allt annat kan slänga sig iväggen, ingenting kommer någonsin bli bra, inte som det är nu.. Spelar ingen roll längre, vad som händer. Jag har redan förnedrat mig själv tillräckligt för att stanna på den nivå jag är på nu. Man ska aledrig sparka på någon som ligger sägs det, men det värsta är att en spark skulle inte ens kännas. Ett hopp skulle inte göra mig något, ett kniv hugg skulle inte röra mig alls. På något sätt känns det som om att jag förtjänar att vara där jag är nu, men någonstans säger det att det är så jävla fel. För jag borde inte vara här, men som det känns nu så orkar jag inte resa mig. Jag vill inte resa mig, jag kommer ligga här och ruttna till döds. Det är jag, jag och mitt svarta hål. Det sviker mig aldrig, hur mycket jag än gråter, hur ostadigt jag än står, hur mycket jag än ramlar och hur mycket jag än hatar.. För jag hatar verkligen, mer än någon annan som det känns nu. Jag har aldrig hatat så mycket och älskat på samma gång. Men det sägs ju som så, att ibland är gränsen mellan kärlek och hat verkligen hårfin. Och det hårstrået gick av den dagen jag ställde mig på det, och jag har aldrig ångrat så mycket att jag inte kollade vart jag gick………..

Now Im back to what I knew before you

Somehow the city doesnt look the same

Id give my life for one more night

Of having you here to hold me tight; oh, please

Take me there again

And I remember how you loved me

Time was all we had until the day we said goodbye

I remember every moment of those endless summer nights

Augusti 23rd, 2008

Jag bytte tillbaka blogg eftersom den inte var lika populär som denna.. SÅ jag tänkte att jag lägger in inläggen här jag skrivit på den förra och datum för dom som är nyfiken =P Haha..

Jahaja.. då har man skaffat en ny blogg. Ja må ju säga att det fanns mycket mer att välja på här än bloggagratis.se =) Nice!

Jag sitter här i min ensamhet och funderar på tiden som har varit nu.. Och funderar fruktansvärt mycket på om det verkligen är värt mödan. Jag begriper inte själv varför jag lägger ner tid och energi på något som aldrig kommer bli bra. För jag försöker, försöker verkligen… Jag har aldrig velat nåt så mycket…. Jag gissar på att det kommer ljusare tider, men det känns fruktansvärt långt borta nu och är nog så också. Som jag mått den senaste tiden var det längesen jag mådde. Jag kan säga så att det är inte på den bra sidan, allt känns rent ut sagt åt helvete. Och varför har jag inget direkt svar på vilket gör mig sjukt förvirrad och nedstämd, och frågan upprepas gång på gång. Ska det vara såhär jämt? Jag vill kunna säga som så många andra “jag älskar livet”… Men sanningen är den, jag hatar det.. Verkligen HATAR det! Min närvaro känns mörkare och dystrare än själva helvetet själv, om det inte är där jag redan är. Varje andetag värker som tusen knivhugg och känslan är så stark, jag vill inte leva. Men något säger mig att jag är tvungen, att jag verkligen måste försöka. Men har man försökt så många gånger och alltid misslyckas ger man upp direkt. Det är inte värt all svett, alla tårar, all ångest, all förlåtelse och all energi framförallt. Är man som mig, tänker alldeles för mycket och känner efter så blir ångesten och tårarna som bekant. Man har inget annat sällskap, och då kan ingen se en gråta. Ibland, mycket ofta så känns det som varje tår fräter sönder kinderna och jag har aldrig känt mig värdelösare. Och det stämmer säkert, jag önskar att ni såg på mig som ni ser på dom andra. Men det är väl den bittra sanningen, ni kommer aldrig se mig så och tanken värker i varje kroppsdel på mig…

I regnet kan ingen se dig gråta….

Augusti 13th, 2008