Nu sitter man här, med bara ensamheten och tankarna som sällskap. Men man tröttnar på både ensamheten och tankarna efter ett tag. Tankarna får mig att gå sönder invändigt. Jag vill fan inte att det ska vara sant! :/ Men jag vet ju själv att det är det, och jag önskar att jag kunde göra allt ogjot. Men tyvärr så funkar inte det och jag hatar det! Medans grannarna har sm i kvinnoboxning och små folket är ute och super halft ihjäl sig, så sitter man här och tycker synd om sig själv... Nej det är patetiskt nästan ju, men ett ganska bra tidsfördriv. På söndag åker jag till stockholm också, 18:10 går flyget. Jag längtar, men något säger mig och skaver i bakhuvet att man kan inte fly från sina bekymmer. Jag har flytt förut, men det har bara blivit värre. Men det är som vanligt, man lär sig aldrig av sina misstag fast man borde. Normalt folk gör nog det, men jag är dum nog att gå på samma nitlott varje gång jag råkar bli "lycklig". Andras verklighet är inte längre min, och jag har mist min rätt till ett lyckligt liv. Jag är ingenting...

Millecolin - E20 norr, tänk om allt kunde bli som förr...

FYFAN!!!! Ska man behöva vara mamma åt SIN EGEN mamma? Fattar du inte själv att det inte är bara dig du skämmer ut. Utan det är mig och natalie också. Tur att David inte är gammal nog att fatta. När ska du börja ta ditt ansvar igen? Och bli normal? Och jag som inte trodde att det kunde bli värre, men det vart det. Vad fan är detta?