Det spelar fan ingen roll och det slår aldrig fel, vad man än gör för folk så är dom lika otacksamma. Det spelar ingen roll om man skulle sätta livet till så skulle det inte heller betyda ett skit. Jag är så trött på att alltid vara så jävla snäll och göra mig till en idiot varje gång även fast jag vet att jag inte kommer få någonting tillbaka. Men ändå slutar man aldrig förvåna sig själv, man säger gång på gång att det inte kommer hända igen. Men vad gör man? Man gör sig till en större idiot än vad man är varje gång och gör sig själv besviken gång på gång. Det är precis som om jag inte finns, som om jag är luft... Vad gör dom den dagen man försvinner och det är alldeles för sent att säga förlåt eller hur mycket dom uppskattade att jag alltid ställde upp? Det är nästintill skratt retande fast jag egentligen bara vill sätta mig ner och gråta och slita av mig ihåret och slå mig själv sönder och samman i små bitar och aldrig mer existera. Jag vill säga och göra så mycket, men säger jag nåt så låter det ändå som tomma ord i andras öron. Jag finns fortfarande här, och jag mår lika dåligt som förut om inte värre. Det finns ingen mer mening jag menar så mycket som när jag säger att jag hatar verkligen mig själv. Jag känner mig så jävla besviken på folk så jag finner inte ens ord. Men mest besviken är jag på mig själv för att jag aldrig slutar bryr mig. Finns det verkligen något stadie som heter levande död så har jag nog uppnått det nu, men det är bara jag som märker. Eftersom i ögonen på dom jag har nära mig är jag luft, jag finns inte.. Jag vill inte finnas