Jag hatar mig själv för att jag alltid gör mig själv till en idiot och litar på folk. Det finns inget som kallas ärlighet längre, det är iallafall inget ord som jag någonsin kommer tro på. Jag har aldrig träffat en människa som kan få mig ledsen, arg och hata mig själv så jävla mycket på samma gång. Det är så att jag vill gräva ner mig själv och aldrig hittas. Aldrig mer finnas, aldrig mer lita på någon överhuvudtaget, aldrig sätta någon så nära hjärtat att man skulle kunna ge sitt liv bara för att se dom skratta. Det är slut med snällheten nu, eller ska man säga idiotin? Jag satsat starkt på idiotin, för jag har nog aldrig träffat en större idiot än mig själv som gör mig så jävla dum och går på samma nitlott varje gång och bara förlåter och hoppas att allt ska bli bättre. Medans jag bryter ner mig själv till den nivån som jag lovade mig själv att aldrig hamna på. Nu är jag den där ynkliga människan som jag annars brukade snacka skit om. Nu är det jag som är den dumma jäveln som aldrig verkar förstå. Jag kan nästan veta vad folk tror och tycker om mig.. Och jag kan nästan säga att dom har rätt när det gäller detta, det finns ingen större idiot än jag. Och jag har sjunkit så lågt att jag kan inte göra något åt det, jag låter mig själv förnedras hela tiden.. Det blir bara en slutsats; jag är inte värd att leva......