Ja, jag kan väl börja med att säga grattis till mig själv på min 18års dag *Tssss* Det finns fortfarande mycket tankar och funderande runt allt nu. Det finns fortfarande grejer som skaver hela tiden, och många frågetecken runt grejer, det finns mycket jag aldrig kommer glömma. Fast jag så gärna vill det, men jag kan inte. Det finns så mycket som egentligen inte passar in, men på något sätt så gör de det. Det är så svårt att förklara när man inte ens finner ord, förvirrande känsla. bort bort bort.... Det känns inte som om jag passar in i din perfekta värld, men på något sätt vill jag stanna där. Hur dåligt jag än kommer må, så jag vill bara stanna där. För det är den enda världen jag känner till och vill känna till. Jag är för osäker för att prova mig fram till nya saker, och jag känner ingen lust för det heller. För jag vet exakt hur det blir, ett snesteg och allt bara rasar igen. Och jag vet att det kommer göra det ändå, när som helst. Det krävs bara det där lilla, sen smälter jag bort som vanligt. Och tänker min egoistiska tanke, om och om igen. Men jag har inte levt på något annat sätt. Så det har blivit en vana.. Det kommer tydligen vara på det här viset tills det tar slut helt enkelt. > Jag har väl inge större väl än att acceptera det.