Det känns bokstavligen som om man skulle kunna krypa iväg och bara lägga sig i något hörn och dag... Varför tänker man tammefan aldrig längre än vad näsan räcker? Man är så jävla dum i bland alltså så  man inte ens finner några ord. Och nu sitter man han är funderar på hur vissa folk mår nu istället. Jag kan nästan tänka mig hur dom mår, och det får mig att vilja gråta. Vad ställer man till med egentligen? så jäkla onödigt gjort.... men gjort är gjort, och inget kan väl ändra det nu. När det är som det är, helt försent.... FTW!

Tommy, om kärlek vore tid skulle jag ge dig evigheten.