Då sitter man här, inte ens en gnutta sömnighet i kroppen. Kan inte sova alls.. Än så länge har jag musik och tankarna som sällskap, men det går rätt fort tills man tröttnar på det också. Det är sjukt hur ensamt det kan bli ibland. Kändes bra att prata med Tommy förut iallafall, och att man har en trogen svärmor som alltid finns... Om man tänker efter är jag faktiskt riktigt lyckligt lottad, även om det inte känns så ibland. Ibland vill man bara försvinna, samtidigt som man vill vara kvar. Känslan är obeskrivlig men värker så otroligt... Hur kan man känna sig ensamast i världen när man nästan har allt man behöver??? Förstår faktiskt inte.. Jäkla depression, när ska du lämna mig? Jag har fått nog av att må såhär nu, hur många nätter ska jag ligga och tänka på allt som har hänt förr och trycka ner mig själv? Jag kan inte låta bli att tänka, hur mycket jag än vill. Spelar ingen roll hur jag gör så dyker allt gammalt upp som gubben i lådan. Och det påminner mig hur jag mådde och mår, och då blir allt sämre. Nej, nu ska jag lyssna på lite mer musik. Tänka klart och sedan nana kudden, om munnen bara kunde sluta värka...

Går inte en dag utan att jag tänker på dig Christine, varför? ღ
En till prinsessa, tagen från vår jord. En till prinsessa till himlen hon drog.